Krönika: När retoriken ersätter verkligheten

Vi hör det dagligen: Den svenska skolan är i kris. Politisk debatt, nyhetsrubriker, och sociala medier domineras av dystopiska uttalanden om ett utbildningssystem som påstås vara i fritt fall. Men vad gör det med oss när vi ständigt matas med detta budskap? När rösterna som ropar om kris blir fler kan det verka som att allt är helt fel.

Ett av de senaste exemplen på detta är skoldebattören Linnea Lindquist, som i sitt sommarprogram i P1 sa sig “förklara hur det kommer sig att den svenska skolan är i kris”. Hennes engagemang är beundransvärt, men argumentationen baseras mer på slagkraftiga uttalanden än på empirisk evidens. Hon gör det enkelt för sig genom att skylla de flesta av skolans utmaningar på friskolor och det fria skolvalet. Genom att hon dessutom kallar sig "Rektor Linnea" trots att hon inte är rektor, adderas ytterligare tveksamhet kring hur noga hon är med fakta.

Även de båda lärarfacken, numera Sveriges Lärare, har vid upprepade tillfällen framfört budskapet att skolan är i kris, och detta oavsett vilka åtgärder som genom åren genomförts av olika politiska styren. I storstäder som Stockholm och Göteborg har lärare demonstrerat under slagord som "den svenska skolans död", med en symbolik som gått så långt som att använda likkistor.

Samma narrativ genomsyrar även sociala medier, där diskussioner om skolan på plattformar som X (tidigare Twitter) präglas av inflation när det kommer till användningen av just ordet kris.

Det finns problem i den svenska skolan. Ett av de allvarligare är att för många elever går ut skolan utan tillräckliga kunskaper och behörighet för vidare studier. Men att en verksamhet behöver utvecklas och förbättras innebär inte nödvändigtvis att den befinner sig i kris.

Tittar man på tillgänglig fakta kan vi läsa i Skolverkets senaste lägesrapport att de flesta svenska skolor fungerar bra och att de svenska elevernas kunskaper ligger på en god nivå jämfört med internationella mått. Dock finns det grupper som halkar efter och skolan behöver bli bättre på att kompensera för olika elevers skilda förutsättningar.

Det finns fler bevis på att den svenska skolan är långt ifrån krisartad. Forskaren Gabriel Heller Sahlgren (Institutet För Näringslivsforskning) har visat att de svenska elevernas kunskaper står sig väl i jämförelser inom OECD. Raset i Pisa, som pågick i 12 år, är helt återhämtat och Sverige är idag ett av få länder som når toppositioner i alla de tre delproven.

Problemet uppstår när verkligheten förenklas i debatten. Genom att beskriva skolans utmaningar som EN enhetlig kris diskuterar vi inte hur det faktiskt ser ut och man riskerar att missa insatser som verkligen behövs. Det är såklart enkelt att förstå poängen med detta ur ett retoriskt perspektiv. För EN kris kräver endast EN lösning, ofta den som bäst passar ens egen ideologiska ståndpunkt.

Men om vi istället valde en mer nyanserad diskussion och erkände att skolans utmaningar är komplexa och mångfacetterade, skulle vi inse att olika utmaningar kräver olika av lösningar. Som Skolverket uttrycker det:

“Det har blivit allt vanligare att beskriva tillståndet i svensk skola som en kris. Förutom det mer allomfattande uttrycket skolkris har det på senare år talats om kunskapskris, betygskris, lärarkris, vikariekris, läskris, skrivkris, kris i skolmatematiken, ordningskris, läromedelskris, rektorskris, Pisa-kris etcetera. Två saker är typiskt för hur kriser omtalas: de framställs som akuta problem och de leder ofta till krav på snabba och omfattande åtgärder.”

Att den svenska skolan har utmaningar är nog de flesta överens om. Men ordet "kris" måste användas med större försiktighet, speciellt när det gäller något så viktigt som utbildningen av nästa generation. Som i sagan om pojken som ropade varg, riskerar vi att till slut bli blinda för de riktiga larmsignalerna. . Och när en berättelse upprepas tillräckligt många gånger blir den till slut "sanning", oavsett om den från början saknade grund.

Det är inte rimligt att varje medborgare ska behöva granska all fakta själva, läsa alla myndighetsrapporter eller delta i seminarier för att få en sanningsenlig bild. Vi måste kunna lita på att journalister och media ger oss en rättvis bild av situationen.

Faran med att överdriva talet om en skolkris är att det skapas en negativ spiral och attityd kring skolan som påverkar elever och lärare. Det kan bli svårt att attrahera nya lärare till yrket, och de som redan arbetar hårt i skolan riskerar att demoraliseras. Men kanske ännu värre är att vi, genom att behandla skolans utmaningar som en monolitisk kris, missar att hitta de specifika och varierade lösningar som verkligen behövs.

Den svenska skolan förtjänar en nyanserad debatt, inte en retorisk kris som bygger på förenklingar och ideologiska skygglappar. De svenska eleverna förtjänar att vi fokuserar på riktiga problem och reella lösningar.